Nietzsche

På eftermiddagen tisdagen 19 juni 2012 fick Nietzsche lugnt och stilla somna in på Djursjukhuset i Jönköping. 15 år och 24 dagar gammal. Hur sammanfattar man så många fantastiska dagar med en älskad hund?

Första åren var det mest bus. Inte kela och ligga stilla några längre stunder. När jag första sommaren planterade penséer satt han bredvid och såg intresserat på. Vilken hund! Intresserad av blommor! När jag gått därifrån grävde han upp allihop och sprang runt i trädgården med det som varit vackra plantor. Det var bara att köpa nya. Och det gjorde vi så gärna.

Vi har gått spårkurser, agility-kurser och dressyrkurser. Det sistnämnda var väl inte hans bästa gren, även om han så småningom lärde sig lyda bra när han gick lös i skogen. Vi har gömt pipisar, godis och bollar. Vi har haft trädgården full av pinnar som han hittade på sina skogpromenader. Han lärde sig dra ner godispaket i snöre från träd, trä ringar på pinne och städa (=plocka i sina kringströdda leksaker i leksakskorgen) Fast mest strödde han nog ut saker ……. Ner snabbt med nosen i väskan, nappa åt sig näsdukar, pennor, mobiltelefon, almanacka och ut i trädgården för att tugga sönder så mycket man bara hinner. Var det ingen som såg vad han gjort, kom han glatt in och visade för att sedan rusa ut igen.  Det var ju inget kul om man inte fick uppmärksamhet!

Strumpor, påsar och gästernas skor i trädgården. ”Ser ni mig inte?”

Med leriga tassar upp i korgen med ren tvätt och riktigt gosa ner sig. Det gjorde ju inget, gick ju att tvätta igen.

Ut i trädgården för sista kvällskissningen, tre ostbitar (OBS! stark ost) när han kommer in. ”Har jag fått ost av husse, så kanske inte matte har sett, jag gör ett försök att vilja gå ut igen. Så får jag mer ost”. Oftast funkade det. Han var ju så söt när han lurade oss.

Rulla sig i och äta äckliga saker. För att sedan spy upp dem på maten. Lite söt var han ju då också.

Inte gick att det bli arg då han stal brieosten eller den gorgonzolafyllda fläskfilén på bordet. Han var ju så söt.

Glädjen när vi kom till stugan, ner i bäcken och dricka vatten, hämta bollar ”nu skall här lekas!”. Fick lyfta in honom i bilen när vi skulle hem.

Stora bruna vädjande ögon: ”skall du lämna mig alldeles ensam hemma”?

Överlycklig när man kom hem. Om man så bara varit i källaren.

Tjurig blick när vi ville gå åt ett håll och han åt ett annat.  För det luktade godare där!

Långa skogspromenader och mys i soffan.

Fullständig koll på kylskåp och kök. ”Ni äter väl inget utan mig?”

När han fick höftproblem ställde vi lådor vid alla sängar och soffor, så han kunde ta sig upp. Ingen homestyling direkt kanske. Och en del gäster har väl undrat …. Men det var ju hans hem också.

Sista året försvann hörseln, men det verkade han inte lida av. Han orkade inte gå på så långa promenader. Det fick bli kortare och lååååååångsammare. Vi kunde stå vääääldigt länge och lukta på ett alldeles speciellt grässtrå.

Även den sista tiden ville han leka på kvällarna. Vi skulle gömma pipisar och bollar. Till och med sista kvällen.  Och nästa dag ville han inte resa på sig. Tyckte väl det räckte så med livet.

Så mycket tröst under tider då livet varit svårt och så mycket glädje och fina samtal. För det mesta var vi väldigt överens.  Ja, det var väl det där med att rulla sig i skit då …..

Så tomt efteråt. Tomrum som fylls av massa fina minnen!

3 reaktion på “Nietzsche

  1. Pingback: Nietzsche | Kennel De La Pi´s

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *